whileinnyc

Nu är jag tillbaka. På fler än ett sätt. Efter en fantastiskt rolig kväll i lördags blev allt bara så jobbigt på söndagen och måndagen. Jag bytte rum och vi visste inte hur vi skulle göra med larverna...nu sitter jag i köket och lyssnar på ungefär fem/sex snubbar som håller på och letar döda djur i väggarna i mitt rum (nu gissar de på en tvättbjörn). De ska döda allt och stänga av skiten. Så ja, det är ju bra att de gör något iallafall. Jag tappade geisten och satt inne hela söndagen - vilket jag fick eftersom jag var bakis. Men på måndagen var det likadant. Jag kom inte ur huset och jag jobbade inte. Deppen var stor. Men tack vare en helt underbar vän tvingade jag mig själv att minnas hur det var när jag vantrivdes i Kalmar under högskoletiden och brukade klä upp mig, gå ut i snygga kläder och låtsas att jag var i en film. Det hade jag glömt att jag gjorde men min älskade Erika fick mig att minnas hur jag kom ur isoleringen, då jag kände mig ensammast i världen i en främmande stad där jag inte hade så många riktiga vänner.

Så ja, jag satte på mig min finaste svarta hatt, platåskorna och ponchon och gick ut i New York-natten. Åkte tamefan tre tunnelbanor för att äntligen komma till Schiller's, som är en av kändiskocken Keith McNallys restauranger. Han driver också bland annat superrestaurangerna Pastis, Balthazar och Morandis här i NY (har varit på alla tre och älskar dem). Jag har ätit på finrestauranger förut själv, så det är inget jag tycker är jättejobbigt - men jag vet att det är en stor grej för många. Just denna dag när jag isolerat mig så i två dagar var det ändå något som jag var lite stolt över - speciellt som att sådana där ställen kan ha sjukt snobbig personal som kan tvinga en att vänta på ett bord i två timmar. Jag fick dock ett bord efter tio minuter och hängde i baren tills dess. Restaurangen var full med par och högljudda sällskap och maten var väldigt bra. Jag hade inte ätit ett lagat mål mat på tre dagar då - så jag beställde Steak frites, crème brulé och både rött, vitt och muscatvin. Och jag öppnade inte ens min medtagna bok! Satt där i min basker på det franska brasseriet med shackrutigt kakelgolv och lyssnade på chansons och önskade att jag rökte så jag kunde haft ett sådant där långt munstycke. Ja, som i en film var det. Mission completed.
Sedan åkte jag hem till mina nyfunna svenska vänner och delade en flaska rödvin - vi pratade om hur man lyckas i NY och annat mycket världsviktigt :). En härlig kväll!

I dag har jag lämnat in tvätt, hämtat skor hos skomakaren och nu måste jag verkligen jobba. Puss!