whileinnyc

När jag och Helena flyttade in i den nya lägenheten var allt bra. Den var så fin och mysig! Vi lämnade sakerna och gick på Brooklyn Flea Market i solen, åt cheesecake på Junior´s i Downtown Brooklyn samtidigt som vi sjöng med i 60-talslåtar och åkte sedan på ett gratisevent på Brooklyn Art Museum. En jättefin dag helt enkelt..men jag efterkonstruerar inte nu, jag hade en jobbig känsla i kroppen, men det berodde nog mest på att den där röda veckan hade börjat. Iallafall började saker och ting inte så bra...Joel skickade ett sms att han hade landat och jag gick in i hissen på museét för att åka till Grand Central och få mitt filmmöte....men då fastnade hissen mellan två våningar! I 25 minuter satt jag och kanske 10 andra personer fast i en kokhet hiss som vägrade röra sig. Folk började få panik, satte sig ner och fick ångest och ringde 911. Till slut kom vi dock loss! Jag kastade mig iväg till Grand Central utan möjlighet att hinna hem för att sätta på mig mina utvalda finkläder.. för att när jag äntligen kommit upp ur tunnelbanan mötas av ett sms från Joel som säger att han nog inte kommer vara framme förrän om en dryg timme till. Jag försöker blunda för alkisen som kissar bredvid min bänk och sedan däckar, går och köper skvallertidningar och äter äckliga ostbågar som jag har runt hela munnen när Joel äntligen kommer! Ok...kanske inte riktigt som jag tänkt mig (det blir det ju aldrig) men ändå underbart att se honom!

När vi vaknade upp nästa morgon, var det jättekallt i hela lägenheten och vi sätter på elementen. Efter ett par timmar går vi ut och åker till Harlem för en riktig soul food-brunch på Red Rooster för att sen fortsätta till underbar jazz hemma hos en gammal tant som håller öppet hus i sin lägenhet varje söndag i Washington Heights. Sedan bar det av till Soho för att käka mexikanskt på La Esquina, en asbra restaurang! Vid elvatiden på kvällen åker vi hem till lägenheten i Fort Greene. Jag börjar få misstankar när jag ser hur dörren till lägenheten under oss står på glänt och det verkar vara helt tomt där inne.. När vi kommer upp ser vi att vår dörr också står på glänt och att en lapp från Röda Korset sitter på dörren. Senare ser vi att det står skrivet på lappen något i stil med "The fire started here..."

Vi slår upp dörren och möts av en enormt stark röklukt och ett helt svart rum. Möblerna i vardagsrummet ligger kolsvarta och omkullkastade lite överallt. Jag minns att jag säger något panikartat och att Joel säger: Vi har gått fel, det är inte vår lägenhet. Vi tar upp våra mobiler för att kunna lysa oss fram till sovrummet där vi har lämnat våra resväskor och alla mina saker från förra lägenheten. Där ser det tusen gånger värre ut än i vardagsrummet. Mina resväskor ligger som förkolnade nedsmältna skelett mitt på golvet, utbrända kläder, väskor, skor, böcker, datorn, mina amerikanska mobiltelefoner och bandspelare ligger utspritt överallt i olika stadier av förkolnad eller söndersmältning. Allt är dyngsurt från brandmännens vattenslangar och stanken vidrig. Fönstren är alla utblåsta och det känns som att stå mitt i en skräckfilm. Jag kastar mig ut ur lägenheten och springer ner till grannen en våning ner som öppnar dörren och låter mig låna hans toalett där jag spyr. Lite senare svimmar jag i hans vardagsrum. Joel och ett par andra grannar fixar ficklampor och går upp i lägenheten och letar efter saker som kan tänkas gå att rädda. Jag får sitta hos grannen som försöker tvinga mig att dricka te och varm choklad medan jag skakar och gråter. Allra värst kändes det med datorn och bandspelaren som var fyllda med jobb jag inte skrivit klart. Sedan följer mängder av samtal till Sverige och försäkringsbolag och föräldrar. Föräldrar som väcks mitt i natten och vill sätta sig på första bästa plan till New York. Försäkringsbolag som säger att de "ska ringa upp" men aldrig gör det. Till slut får jag tag på Helena och grannarna kör oss hem till henne där vi får sova över natten. Vi däckar men vaknar tidigt och kan knappt förstå att det är sant.

Nästa dag fylldes med ännu fler telefonsamtal, hitta ett nytt boende, snack med killen vi hyrde av som självklart chockas lika illa som oss, köpa nya kläder och det värsta: Att åka tillbaka till lägenheten i dagsljus för att se hur jävla illa det är. Jag lyckas rädda några smycken, några krämer och ett par klädesplagg (två glitterklänningar och en knallrosa kjol, det absolut mest användbara såklart) , men det var allt. Joel däremot, lyckas rädda en hel del i sin väska (som inte var i plast och inte hade smält sönder). Men han hade å andra sidan bara packning för en vecka, jag hade samlat på mig en hel jävla del på den en och en halv månaden jag hade varit i New York då. Borta. Jag vet att de bara är saker, men sakerna bär på minnen och upplevelser och framförallt trygghet. Att förlora alla ens hemtama saker i ett land där allt är främmande var extra läskigt. Jag kände mig så tom och ensam. Som tur var hittade vi våra pass stinkandes, men oskadda!

Vi flyttade in på ett hostel dit vi tog våra sönderbrända stackars få ägodelar...(rummet stank sedan i en hel vecka tack vare det). Dagen efter läste vi en artikel om branden. Den släcktes av 60 (!) brandmän i fem brandbilar och de vet inte hur branden startade. Det stod även att den började bara en timme efter att vi gått därifrån och att en brandman skadades under släckningsarbete, hur allvarligt vet vi inte.

Vi har än så länge inte fått tillbaka några pengar från boendet och fick ju även betala ett nytt boende. Försäkringsbolaget satte över 3000 spänn vardera, som knappt räckte till det nya boendet. Vi fick använda våra sparpengar för att köpa allt från underkläder, strumpor, skor, kläder, tandborste osv. Ska sätta mig med kvitton och ta fejden med försäkringsbolaget när jag kommer hem. Chocken släppte sedan gradvis lite för varje dag. Och datageniet Joel lyckades rädda mina artiklar i datorn! Men den som inte var utskriven försvann i bandspelaren...

Jag är fortfarande sjukt nojig över allt och lite rädd för mörkret. Vågar inte ha laddare inkopplade i väggen och måste kolla spisen tre gånger. Men det är väl normalt, antar jag.

Resten av veckan med Joel blev faktiskt rätt bra, om än inte så perfekt som jag hade hoppats. Jag berättar mer om det sen. Joel åkte hem i lördags. Nu bor jag hos Helena. I kväll har jag tagit ett glas vin med min gamla roomie Julie och berättat om allt som hänt. Nu vet ni också. Bloggar mer om vad Joel och jag gjorde för fint under hans vecka här snart igen. Som sagt, jag är tillbaka.