whileinnyc

Det här är min tunnelbanestation Marcy Avenue.
Dagens lärdom: Jag hatar New Yorks tunnelbana.
Dagens lärdom 2: New Yorkare är väldigt solidariska med sin tunnelbanelinje. Det är helt sjukt. Bor man på till exempel på M-linjen (som jag gör) måste man berätta för allt och alla hur bra just den linjen är och att den minsann går snabbast till de bästa ställena och alltid är i tid.
Men det stämmer ju sällan. Visst, New Yorks tunnelbana går ofta (med undantag för L) men man kan få stå och vänta aplänge på stationen i hundramiljoner graders värme då du har bylsat på dig massor av kläder och bär på en dator och trettio kassar. Jag måste alltid kasta av mig jackan när jag kommer under jord, whats up with that? Tacka vet jag Sveriges iskalla tub. Och det finns ingenstans att veta hur långt tid det tar innan nästa tåg kommer (igen med undantag för L som kanske måste berätta för sina resenärer att den aldrig kommer), så ibland kan man få stå och vänta i 20 minuter utan att ha en aning om man borde ta på sig jackan igen, pinna uppför alla trapporna (rulltrappa? Glöm det!) och ta en taxi istället. Och är man sen (vilket jag ju alltid är) så går det inte att ringa och berätta det för personen som står någonstans på andra sidan stan och väntar på dig, för det finns ingen mobiltäckning någonstans. Komplett radioskugga och hett som i helvetet. Min närmsta tunnelbanestation är dock ovan jord, så det är ju bra. Man kan ringa och man slipper svettas ihjäl. Vänta, börjar jag bli solidarisk med min tunnelbanestation? Är det ett tecken på att jag passar in? Jaja, jag gillar dock alla musiker som spelar grymt bra på stationerna.
I-landsproblem så det skriker om det, jag vet. Men jag ville ju bara ta en liten paus i transkriberingen av en 1 1/2 timmes lång intervju.